Påskadagen i Järstad kyrka

Påsken är på många sätt rörelsens tid. Rörelsen inåt i mitt eget liv, och rörelsen utåt – till andras liv. Påskens innersta budskap är ungefär detsamma som när man kastar en sten i en stilla sjö. Det hörs ett dovt plums när stenen tränger igenom vattenytan – för att sedan snabbt försvinna. Men även om stenen snabbt sjunker mot botten, så lämnar den ringar på vattnet, som sprider sig längre och längre ut.

Det är Påsk för mig! Stenen som rullas undan av ängeln i morgontimmarna. Det går fort, säkert bara några sekunder, men att stenen är bortrullad och graven tom – det är början på en rörelse som har spridit sig som ringar på vattnet – ringar som spridit sig genom tiden. Från uppståndelsens ögonblick, till just denna stund. Denna påskdag i Järstad.

Att rörelsen har fortsatt att sprida sig, fastän vi inte med egna ögon kan se den uppstånden, liksom stenen på sjöbotten, det är helt sammankopplat med Ängelns ord till kvinnorna vid graven: Skynda er till hans lärjungar och säg: att Kristus har uppstått!

Utan kvinnorna vid graven, ingen rörelse, inga ringar på vattnet. Det går inte att förneka, och ändå har kvinnas del i kyrkans liv under århundraden varit osynliggjord. Lång är den kyrkotradition som förnekat uppdraget i orden: Skynda er till hans lärjungar och säg;

Många är de kyrkofäder och män med höga positioner som förminskat det radikala i att det är kvinnor som först får uppgiften att förkunna evangelium. Alla evangelier är överens om att kvinnorna är de som först får höra att Kristus har uppstått. Även om det aldrig sägs rakt ut så är det ett apostoliskt uppdrag – att vara apostel betyder att vara budbärare, eller bärare av det goda budskapet. Det är just det uppdrag som kvinnorna får av ängeln vid graven, ett uppdrag som också alla lärjungar får. Det betyder att också att vi alla, män och kvinnor, unga och gamla tillsammans bär det uppdraget, att berätta för andra att Kristus är uppstånden! Vi bär alla gemensamt ansvar för den rörelsen utåt. Det är inte enbart prästens ansvar att berätta om det glada budskapet: att livet har segrat. Det alla kristnas uppdrag. På något sätt känns det extra viktigt i vår tid och i vårt land att återigen ta Luthers syn på den kristna kallelsen på allvar.

För Luther var det väldigt viktigt att alla döpta också i en bemärkelse är präster. Vi kallar det för det allmänna prästadömet. Vi bär alla på uppgiften att sprida rörelsen utåt, att låta ringarna på vattnet fortsätta sprida sig. Dopet är grunden för varje kristen människas liv – också för den som är prästvigd. I dopet är vi alla jämlika, i dopet är vi alla syskon. Oavsett kön, sexualitet eller ursprung. Jag tror att vi behöver börja tänka på detta igen, i spåren av kyrkan som statskyrka, har vårt gemensamma uppdrag tunnats ut. Som Kristi kyrka behöver vi tillsammans återta vårt uppdrag: Skynda er och säg, att Kristus är uppstånden!

Men Påsken bär också på ett budskap inåt, in i våra egna liv. Vi kan aldrig klara av att bära rörelsen utåt om vi inte själva har berörts inåt. Det är tydligt när Ängeln också säger: Nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom!

I Ängelns ord finns en uppmaning att följa efter honom som uppstått från de döda, en uppmaning att söka efter honom som genom sig själv låtit livet segra. För att följa efter och söka, behöver vi ha blivit berörda inuti. Vi behöver ha en längtan efter Gud, för att orka och våga börja gå. En längtan efter att få känna och se honom.

Det är min personliga tro och övertygelse vår vandring till Galiléen, är vår livs vandring. En vandring som tar sin början i dag, vid den tomma graven och som pågår ända till den dag då vi till Slut får möta honom, ansikte mot ansikte.

Men jag tror också att det är viktigt att vi kommer ihåg att vandringen vare sig är enkel eller rak. Gud är inte alltid där vi tror att han är. Att Ängeln säger att Jesus gått före oss till Galiléen, är givetvis ingen slump- Det är på ett vis befängt att lärjungarna blir sända till Galiléen för att få möta den uppståndne Kristus.

Galiléen som var det orena stället, där judar och hedningar levde tillsammans, där delar av hedningarnas religion hade blandats in i de judiska traditionerna. Så vad är anledning, varför Galiléen? Jag tror att det är för att vi ska veta att Kristus visar sig i marginalen. Kristus är oss alltid närmast på ställen där utsattheten finns. Och därför blir också Kristus också närmare i vår egen utsatthet. Kanske är det därför att det bara är i vår egen svaghet och sårbarhet, som Påskens budskap är som tydligast. Just i vår svaghet och sårbarhet behöver vi det levande hoppet som allra mest. Ett hopp som talar till oss om att livet har segrat, att livet ytterst sett inte kan dö.

Ja, påsken är både en rörelse inåt och en rörelse utåt. Stenen som är bortrullad ser inte vi idag, men vi vet att den finns där på botten av sjön. Ringarna fortsätter att sprida sig. Och uppdraget är givet till oss:

Skynda er till hans lärjungar och säg: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom.