Friday, March 21, 2008

Påsknattsmässa i Vårfrukyrkan

Så sitter vi här tillsammans i kyrkan, denna Påsknatt. Och ingenting är sig likt. Varken i världen eller i oss själva. Allt är förändrat – altaret är åter klätt till fest och Påskljuset är tänt som en påminnelse om det otroliga, att Jesus har uppstått från döden. Mänsklighetens villkor är förändrade, i och med denna stund är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet. I denna stund skapas världen på nytt.

Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.

Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…

I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.

Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.

Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.

Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!

Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!

Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.

Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.

För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.

Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.

Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!

3 comments:

~Karin Långström Vinge~ said...

Tack!

ninni said...

Men det måste vara så att alla liv tillhör GUD!!!! Från första början och inte iom dopet!

Dopet är till för människan - så är min övertygelse. Jag tycker det är att utesluta de människoliv som ej blivit döpta av olika anledningar när du skriver som du gör.

Gud inkluderar allt och inget blir exkluderat.

Liza said...

Ninni,

Som jag skrev i ett annat svar till dig - Gud är större...men det är inte min uppgift att förminska dopet. Jag tror verkligen att dopet spelar roll -en tillhörighet som Guds barn. Jag säger inte att Gud INTE älskar alla människor, jag säger inte att Gud stänger ute någon. Jag talar utifrån den kristna livstolkningen om Gud som älskar och att dopet liksom påsken är från död till liv...det finns inget billigare än dopet - det är gratis, kostar oss inget - i vår lutherska kyrka är det inte ett troende dop, det är en gåva som innesluter oss i den kristna gemenskapen. Jag anser inte att jag utesluter någon - jag talar om glädjen att vara döpt på påsken inför min dåvarande församling...Och ja, jag tror att allt liv tillhör Gud men i dopet blir vår samhörighet bekräftad...