Bibelsyn och bibeltolkning

Frågan om på vilket sätt bibeln är Guds Ord är en fråga som är starkt kopplat till synen på lag och evangelium. I dagens västerländska samhälle går den bokstavstroende konservativa kristna gruppen starkt framåt, en oroväckande utveckling enligt mitt eget sätt att se det. Att förhålla sig så till bibeln att den i sig skulle vara Guds Ord är för mig att göra evangeliet till lag. Den kristan tron är i sig ingen bokreligion, vi tror inte att bibeln vare sig har blivit hämtad av någon profet eller given direkt från Gud. Så om jag inte tror att de tryckta bokstäverna i bibeln är Guds givna Ord, på vilket sätt är bibeln då Guds Ord för mig?

För att besvara den frågan måste jag börja med att beskriva hur jag ser på Guds Ord. Guds Ord är för mig den kraft hos Gud som skapar liv. Gud skapade genom sitt Ord världen och allt som är i den, växter, djur och människan. Guds Ord är således det Ord som skapar liv, och eftersom jag bär på en Gudsbild som är en kärlekens och nådens Gud, så tror jag också att Gud älskar sin skapelse och ständigt kämpar för den. Men jag tror också att människan i sin natur är syndig. För mig är synd den egenskap hos oss människor som uppmuntrar till rädsla, gränsdragning och egoism. Med andra ord har jag en Augustinsk syn på synden, d.v.s. människans inkrökthet i sig själv. Därför är Guds Ord också det Ord som varje dag befriar och upprättar människan. Jag tror också att den livgivande aspekten av Gud har blivit uppenbarad i Jesus från Nasaret. Denna syn på inkarnationen finner vi också hos författaren till Johannesevangeliet,

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit ... Och ordet blev människa och bodde bland oss.... av hans fullhet har vi fått del, med nåd och åter nåd. (Joh 1:1-5,14,16)

Så åter till frågan om bibeln som Guds Ord. Utifrån min syn på Guds Ord så kan inte bibeln i sig vara Guds Ord, att tro att en skrift är Guds Ord är att förminska Gud själv. Det är att försöka begränsa Gud, att få kontroll över Gud. Däremot så tror jag att vi i mötet med texten kan möta Guds Ord. Varje gång som en bibeltext hjälper en människa att bli en upprättad och befriad människa så är bibeltexten just där och då Guds Ord, eftersom det skapar verkligt liv hos den som just då läser eller lyssnar. Men Guds Ord är ju inte endast begränsat till mötet med bibeltexten, Guds Ord kan också möta oss i predikan, eller i tilltalet från vår medmänniska. Guds Ord är också det Ord som gör att dopet blir dop, och nattvarden blir nattvard. Utan Ordet kan inte ett sakrament bli sakrament.

Således är Guds ord för mig helt förknippat med Jesus Kristus, eftersom han i allt han gör befriar och upprättar människan. Därför är Guds Ord också evangelium. Ett av de starkast exemplen för mig i bibeln (Luk 13:10-17) är när Jesus befriar en kvinna som plågats av en sjukdomsande i 18 år. Det starka för mig i den här berättelsen är de två bilderna av synd, falsk synd och reell synd som målas upp. Att som kvinnan vara drabbad av sjukdom sågs som en konsekvens av att man inte levt ett rättfärdigt liv, och långvarig sjukdom gjorde också att man blev utestängd från det sociala livet. Kvinnan i bibelberättelsen är därför en människa som förlorat sitt människovärde. Motbilden är synagogsföreståndaren, en man som blir arg och upprörd över att Jesus botar på sabbaten. Synagogsföreståndaren var säkert en god och rättfärdig man i andras ögon, som levde enligt lagen och helgade sabbaten. Men Jesus kommer in i hans synagoga och utmanar hans verklighet, Jesus helgar inte sabbaten och bryter därför mot lagen, vilket gör synagogsföreståndaren reagerar med ilska. En ilska som har sin främsta grund i rädsla, och den rädslan gör honom blind för sin nästas värde och behov. Jesus botar den sjuka kvinnan för att visa att hennes sjukdom inte är kopplad till synden. Medan synagogsföreståndaren faktiskt genom sin rädsla är förlindad av synd. För mig handlar den här bibelberättelsen mycket tydligt om hur viktigt det är att vi som människor vågar se och möta vår rädsla och egoism. När vi vågar se att vi styrs av rädslan så att vi inte kan leva så som Gud vill, i kärlek till oss själva och varandra. Endast i erkännandet kan vi bli upprättade och befriade människor så att vi också likt kvinnan kan räta på oss och prisa Gud.

Det är när vi försöker möta de bibliska texterna utifrån ett livstydande förhållningssätt, utifrån förståelsen att detta också handlar om mig och mitt liv som bibeln får en betydelse i våra liv. När vi vågar se att Gud är större än bibeltexten så kan vi också tro evangelium.

Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Galaterbrevet)