Riten och det mytologiska språket

Vi i Sverige är en del av den västerländska kulturen som i mycket präglas av ett västerländsk tidsbegrepp (Kronos), en linjär tidsuppfattning där linjen börjar vid en punkt och slutar vid en annan. Det här visar sig också i vår kronologiska historiebeskrivning och i vår helhetssyn på världen (Kosmos), en helhetssyn som får sitt främsta uttryckssätt i vårt logiska ordnande av världen, d.v.s. vi ställer frågor som vem är vi/jag? Vad har vi/jag för plats i tillvaron? Den västerländska kulturen är ganska ensam att ordna sin verklighetsuppfattning på detta kronologiska och logiska sätt och det är det som gör, tror jag, att vi har ett bristfälligt förhållningssätt till riten-myten-och det religiösa språket. Denna brist gör att människor saknar verktyg att förstå det rituella, med detta menar jag inte att människor i den västerländska kulturen skulle ha ett mindre behov av det mytologiska och rituella. Tvärtom tror jag att det är en mycket stark längtan och på många sätt ett allmänt behov och ett universellt språk. Det kan vi ju bland annat se i människors starka längtan och behov av den kristna kyrkans ritualer, trots att många inte ser sig som troende.

Ett annat perspektiv som är kopplat till brist på religiöst språk är också den moderna västerländska människans brist på mytologiskt språk och mytologiskt tänkande. Det mytologiska språket har mer ett cirkulärt (kairos) perspektiv, historien är inte linjär, utan cirkulär. Utifrån en mytologisk förståelse så levandegör riten ständigt myten, d.v.s. varje gång som vi läser nattvardens instiftelseord så levandegörs måltiden, ”gör detta till min åminnelse”. Det är ju utifrån ett cirkulärt tänkande som vi också kan förstå vår dagliga omvändelse och att livet villkor är ständig död och uppståndelse med Jesus Kristus. Men detta tänkande är diffust och otillgängligt på grund av den språkförbistring som finns. Vi i vårt samhälle är allt för koncentrerade på ett linjärt och vetenskapligt tänkande, ett tänkande som definitivt etablerades under upplysningstiden och som bidragit till födelsen av konservativa bokstavstroende grupperingar samt dess motsats liberalteologin. Båda dessa kristna tolkningsgrupper har missat det djup och den tolkningsförståelse som ett mytologiskt språk och tänkande har för det kristna livet och den kristna riten. Alternativet kan aldrig vara att antingen så tror vi bokstavligt på skapelseberättelsen eller så tar vi bort den. Vår uppgift som troende kristna inför framtiden borde därför vara att skapa rum för samtal och dialog kring rit, myt och språk. För att hjälpa människor att hitta tillbaka till mytens rikedom, utifrån ett mytologiskt tänkande blir ju nämligen skapelseberättelsen alltid reell i den meningen att vi också är Adam och Eva. Människans bortvändhet ifrån Gud sker ständigt, hela tiden, varje dag. Och Kristi lidande, död och uppståndelse försonar världen och frälser människan tillbaka till Gud hela tiden, varje dag. Den kristna mytologin är ett kretslopp för förståelsen av det mänskliga livet och människans relation till Gud. Den stora utmaningen är att visa att det mytologiska språket inte är mindre sant än det linjära. Det är bara ett annat språk för att tala om det som många människor intellektuellt och erfarenhetsmässigt betraktar som en reell verklighet.